Det här med att spy, jag tror inte bara att det handlar om ångesten. Jag tror att det handlar om att skada sig själv. Jag tror att det är mitt självdestruktiva betéende, det är ett sätt att kontrollera. Alltså hur sjukt är inte det? För det går som på rutin, jag bara gör det. Jag har en hatkärlek till att hänga där över toalettstolen, jag hatar det alltså verkligen hatar det, men varför kan jag inte sluta då? Varför envisas jag med att fortsätta? Ååh funderar verkligen på att försöka berätta för pappa, kanske få lite hjälp. För jag är så galet trött på det här och jag är livrädd för att jag ska förstöra min kropp permanent, om jag inte redan gjort det. 3,5 år och jag börjar nog inse att det här inte kommer gå över av sig själv. Jag är inte 16 längre, jag är snart 18 och det är dags att börja ta tag i livet lite.

Men åh jag vet inte. Jag skäms så sjukt mycket, hur berättar man en sån sak? Det är inte direkt något man kanske tar upp vid matbordet "jo förresten, jag käkar och spyr minst en gång om dagen. Det är bättre nu men förut så spydde jag mycket mer och oftare men jag skulle behöva lite hjälp att sluta upp med det helt för jag vill inte förstöra min kropp ännu mer". Det funkar ju liksom inte. Och det som jag försökt ignorera och förtränga senaste åren har nog kommit ifatt nu: jag har ett problem och jag vet inte hur jag ska göra för att hantera det. Det enda som får mig att sluta spy är att äta mindre. Det är liksom dom två alternativen just nu. Eller berätta för någon. Åh orkar inte.