Okej, det här inlägget kommer inte handla om mat. Jag måste bara skriva av mig lite.

Igårkväll fick jag värsta panikångestattacken. Satt i badrummet och fokuserade på att andas jagvetintehurlänge. Mamma märkte på mig att jag inte mådde bra. Hon frågade om jag var deppig, och den är gången hade jag inte orken att dölja det längre. Jag svarade ja. Så idag ska pappa typ prata med mig om det. Dom vet ju inte om ångesten jag bärt på i princip varje dag i fyra år. Dom vet inte om panikångestattackerna. Jag vet inte hur mycket jag vågar berätta. Om jag skulle berätta exakt hur jag mår och hur det känns skulle det bara bli ännu jobbigare.

I alla fall åkte jag till skolan idag och på bussen och tunnebanan dit höll jag på att börja gråta flera gånger. Jag kom till skolan, och trots att jag älskar min klass och så så kändes det åt helvete. Det kändes som att jag skulle börja grina när som helst. Så jag åkte hem. En annan kompis skulle också hem så vi tog sällskap tills vi skulle ta olika bussar. Jag höll på att bryta ihop hela vägen men höll inne tårarna. När jag satte mig på bussen ensam så brast det. Jag började grina och struntade i att folk satt runtomkring.

Jag känner mig så orkelös. Allt känns bara så meningslöst. Även fast skolan och allt blev bättre än jag någonsin kunnat drömma om så är jag bara helt tom innuti. Just nu är jag bara ledsen. Och det är så tråkigt. Dom i klassen undrar varför jag skolkar, men det är inte så lätt. Jag har verkligen noll ork till skolan. Och idag var det ännu jobbigare.

Och förlåt för att jag inte har skrivit. Jag har bara varit helt off men jag ska försöka bättra mig.
Puss på er!