Dom senaste dagarna har jag varit med folk som har fått mig att äta. Utan att tjata. Och jag hatar det. V har bott ihop (jag kan inte skriva exakt med vilka eller vart vi var, det blir för uppenbart då) så det gör ju inte saken bättre. Nu är jag i alla fall hemma igen. Inte i sommarhuset utan hemma på riktigt. Igår när vi körde in i Stockholm igen så fick jag sån jävla ångest direkt. Jag vill inte hem. Allt blir så på riktigt här hemma. I sommarhuset finns det inte så mycket folk runt omkring och det betyder att det inte är så jävla mycket strul mellan allt och alla. Här hemma ska allt vara så komplicerat hela tiden.

Jag har vägt mig idag också... Och jag kan väll inte säga något annat än att jag (nästan) är tillbaka på ruta ett igen. Fyfan vad ovärt det känns. Men jag trodde att det skulle vara lite värre än vad det var. Men nu jävlar ska det gå bra! Jag ska ner.