Det blev värre än väntat. Vännerna som annars inte brukar vara så kontrollerande sa åt mig att äta hela tiden. Och där vi var fanns det i princip bara skräpmat. Möjligheten att laga själva fanns inte heller. Så det har gått åt helvete. Samma sak idag. Men imorgon blir det nya tag. Jag såg att vi hade nudelpåsar i skafferiet så det är ju bra. Jag måste komma in i det igen. Jag måstemåstemåste verkligen gå ner i vikt. Snart åker jag från stugan också och hemma finns det våg. Jag är livrädd för att ställa mig på den. Så jag måste ner inann jag vågar.

Just nu känns allt bara helt hopplöst. Varför kan inte jag bara få slippa all ångest. Den förstörde två kvällar nu när jag var borta. Jag blir som helt bortkopplad och allt är bara jättejobbigt. Jag vill bara vira in mig i ett täcke i ett mörk rum helt ensam och bara försöka tänka bort att när det blir så. Det känns lite som att det inte är någon mening med att leva just då. Nej, jag är inte självmordsbenägen och skulle aldrig ta mitt liv, men ibland känns det bara som att det inte finns någonting att leva för. Allt är bara så ingenting jämt och jag hatar det. Allt är sammasammasamma. Just nu känns det bara som att jag vill sova i typ fem år eller så. Jag är helt enkelt bara hur jävla trött som helst på mig själv.